*trumvirvel* jag flyttar tillbaka *trumvirvel*





För cirka 1,5 månad sedan kände jag att jag behövde en förändring på bloggfronten så tog beslutet att flytta från nouw.com hit till ratata.fi, var hur nöjd som helst med beslutet och trivdes verkligen här som fisken i vattnet. Men nu de senaste veckorna har jag insett att jag saknar nouw och fast båda portalerna har många positiva egenskaper (och är bra på väldigt olika sätt, t.ex. älskar att ratata är finlandsvenskt och deras gemenskap de har här!) så känner jag att nouw passar mig bättre trots allt. 

Så med andra ord kommer jag helt enkelt flytta tillbaka dit. Håller som bäst på att överföra alla mina inlägg här på ratata till min gamla blogg på nouw, så när jag är klar med det kommer alla inlägg finnas på ett och samma ställe. Bra va? Tack till ratata som välkomnade hit mig så bra (tack till julia som gjorde att jag fick upp ögonen för denna portal) och bästa med flytten hit var ändå att jag hittade nya kreativa bloggar att följa! 

Förlåt för allt "fram-och-tillbaka-flyttande" men ibland måste man få testa på nya saker och senare kanske inse att det inte var för en själv. Så bara för att klargöra det nu, från och med nu kommer jag bara blogga på min gamla adress - hoppas ni hänger med mig tillbaka dit!

 

http://nouw.com/soufie

http://nouw.com/soufie

http://nouw.com/soufie

http://nouw.com/soufie

 

Publicerad 04.07.2017 kl. 14:25

stod där med rosor i famnen och var bekymmerslös


Ni vet när det ibland kommer upp throwbacks på fb, "titta vad du pysslade med för tre år sedan", till exempel. Idag blev jag taggad i ett sånt inlägg och det var då från nians skolavslutning, alltså sex hela år sedan. Tänka sig att det redan är sex år sedan?

Kan inte låta bli att fundera på vem jag var då och hur mycket som hänt sedan dess. Jag hade min dåvarande pojkvän som jag trodde jag skulle bli gammal och grå med, inte visste jag då att det skulle ta slut cirka tre månader senare. Där stod jag glad med rosor i famnen och inte ett bekymmer i världen, och hade ingen aning om att cirka sex månader senare skulle jag gå in i en depression. Att jag skulle sluta sova om nätterna, just och just få godkänt i mina kurser i skolan och att jag då skulle börja känna av så enorma panikkänslor, som jag än idag sex år senare, tampas med. 

Men trots allt kaos kan jag inte låta bli att le åt allt som hänt sedan jag var femton år. Dessa sex år, hur klyschigt det än låter, har verkligen format mig som person. Jag har hunnit så mycket sedan dess. Gått gymnasiet och tagit studenten, blivit kär och gjort slut, bott i barcelona ett tag, jobbat, flyttat till vasa, blivit kär i cirka hundra söta pojkar på ollis dansgolv, gjort hjärndöda val men på samma gång ännu fler bra val, haft en roomate men också fått testa på att bo ensam. Och nu står jag här, har just avslutat mitt andra år på yrkeshögskola och imorgon har jag varit tillsammans ett år med världens snällaste pampes. 

Det är rätt fint.

Det charmiga med livet är ju nog att det aldrig blir som man tänkt sig. Och trots att det inte alls blir som man planerat kan det till och med bli bättre än vad man någonsin vågat drömma om. Så med andra ord lönar det inte att planera för mycket och också att komma ihåg att allt alltid löser sig. (haha fast den sista punkten har jag själv svårt med hela tiden).



Kärlek, Sofie

 
Publicerad 05.06.2017 kl. 21:37

en annan sida av min vardag





I torsdags tog jag min sista kortison tablett och det känns så himla skönt. Befriande på något sätt. Men på samma gång är jag lite oroad, hur länge kommer det ta före jag hamnar på nästa kur? Vad har hänt med min kropp som orkade så mycket bättre tidigare men nu inte längre verkar vilja samarbeta med mig? Två kortisonkurer under närmare åtta månader. Fyra av de åtta månaderna har jag knapprat i mig piller som bråkat med min sömn, mitt humör och mitt utseende. Tänker inte ljuga, det har varit tufft. 

Samtidigt ställs så många frågor i mitt huvud. Kan det finnas en möjlighet att jag inte var hundra procent frisk ännu i höstas efter min förra kortison kur? Att läkarna missade någonting då? Eller beror det på någonting helt annat? Stress? Dåliga matvanor? Ledsenhet? Jag vet inte.

Det var en rätt jobbig höst och ärligt talat var våren ännu jobbigare. Mycket stress i skolan. Mycket pendlande fram och tillbaka. Mycket frustation och tårar. Har nu äntligen börjat återhämta mig efter våren, var mycket som hände då och mycket olika känslor, och ärligt talat tappade jag nog bort mig själv lite där mitt i kaoset. 

Vi har diskuterat här hemma en hel del att jag skulle testa att börja gå hos en kostrådgivare till hösten, just för magens skull. Vet ju att desto bättre jag äter desto bättre fungerar magen och då mår jag ju även bättre. Både fysiskt och psykiskt. Men vi får se. Det är många tankar som snurrar runt i huvudet, men jag är glad att jag kan vara ärlig här. Visa att det finns en annan sida av min vardag som inte är någon dans på rosor.

På min förra blogg skrev jag ett inlägg om min diagnos och där fick jag så mycket fin respons och folk som delade med sig om sina historier. Tycker det är något så fint med det eftersom när man väl sitter där mitt i kaoset så kan man känna sig rätt ensam, fast det inte alls är så. 



Kärlek, Sofie

 

Publicerad 28.05.2017 kl. 12:34

en perfekt lördagskväll







känslan att hitta det där lugnet i kroppen är obeskrivlig.
bara kunna andas och koncentrera sig på orden skrivna i boken framför en.
för en varar det där lilla lugnet aldrig länge, oftast några minuter och så går huvudet på högvarv igen.
men de korta stunderna när det väl händer känns allt så himla perfekt.



Kärlek, Sofie
 

Publicerad 27.05.2017 kl. 22:26

jag och min kropp

 




Jag & min kropp. Det är nog utan tvekan en av de mest komplicerade relationerna jag någonsin haft. En evig hatkärlek, en evig bergochdalbana osv osv. Det senaste året har det varit mera dalar än toppar måste jag erkänna så på senaste har jag försökt jobba på att börja gilla min kropp igen. Några punkter har jag pysslat ihop, vet inte om någon finner de hjälpsamma eller bra men känner ändå att det är värt ett försök. Värt att nämna också är ju att dessa punkter hjälpt just mig, detta är ett allvarligt ämne som är väldigt individuellt för alla och folk upplever saker olika. 

Steg ett. Rensa ut garderoben. Flytten till vasa innebar för mig stora förändringar på min kropp. Hela grejen med att flytta hemifrån, skapa nya vanor & rutiner och leva the loco studielajf, det skulle ju vara konstigt om saker och ting inte förändrades. En sak jag känt varit väldigt ångestladdat är mina gamla kläder. Plagg jag använt under gymnasietiden som ännu hänger kvar i garderoben fast jag vet att de inte går på mig längre men av nån anledning har jag inte gjort mig av med dem. Tanken att de kanske en vacker dag ännu går på mig har spökat kvar. MEN nej. Här om veckan rensade jag ut garderoben och fyfasiken, vad skönt det var. Senast jag dansade runt i de klänningarna tränade jag upp till åtta gånger i veckan, så för mig var det bara att inse att idag ser min vardag annorlunda ut och istället för att se det som en jobbig grej ge mitt sjuttonåriga jag en highfive för att jag var så grym då som orkade träna så mycket. Men det betyder inte att jag skulle vara sämre nu, nej om jag får säga det själv är jag till och med bättre nu, eller vill iallafall tro att jag blivit smartare & snällare med åren.

Steg två. Duscha famför spegeln. Haha en så konstig grej men effektiv, istället för att dra för duschdrapperiet lämnar jag det öppet så jag står framför spegeln och duschar. Istället för att undvika min kropp pushar jag mig själv att se den mera. Desto mer jag "tvingat" mig själv att titta på min kropp desto bekvämmare har jag blivit i den vilket i sin tur gjort att det varit lite lättare att acceptera den.

Steg tre. Löjligt nog alla de där små sakerna. Fokusera på vad du gillar med din kropp. Klä dig i det som du trivs i och får dig att känna dig bekväm. Gör saker med din kropp som du gillar. Embrace din sexighet och snygghet. Peppa dig själv. Ge komplimanger till dig själv men även till andra. Försök att inte jämföra dig med andra och även värt att påminna är att komma ihåg att mycket vi ser genom media inte ens är äkta. Var snäll mot dig själv, vi lägger allt för mycket energi på att söka fel. DU ÄR EN QUEEN.

 

Kärlek, Sofie

Publicerad 14.05.2017 kl. 11:42

en liten text om kärlek

 

 

för nu förstår jag det,
varför det aldrig fungerade med någon annan.

kärlek är så himla stort.
skrämmande, läskigt, fint, underbart men också så jävla hemskt när kärlek plötsligt inte längre är alla de där sakerna kärlek ska handla om.

men en sak är säkert, jag är tacksam för alla de känslor jag fått känna.
allt jag någonsin fått uppleva, både det fina men också det som fått mig att inse att man överlever trots ett söndrigt hjärta.

just nu är jag så himla tacksam över att få vara kär. alldeles vansinnigt kär.
kär i någon som är minst lika vansinnigt kär i mig.
att vi nu snart ett år senare ännu går här i en vårkväll nykära under rosa träd.

 

Kärlek, Sofie


 

 

Publicerad 13.05.2017 kl. 21:27

 

Tjej på snart 22 somrar. Studerar skönhet och drömmer om att skriva en bok. Gillar tatueringar, brunch, mysiga personer, glitter, sommar och att få skratta. Välkomna till mitt välorganiserade kaos.

 

Kontakt: sofieraholm@yahoo.co.uk

 

 Min instagram

Min gamla blogg
 

 

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 4429857107"